Hoppa till innehållet

Sida:Karl Starbäck Darwin 1909.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11

teori klargjort, huru detta fenomen ”naturligast“ kunde förklaras.

För arternas oföränderlighet talade enligt Cuvier många skäl. Skulle utvecklingen skett så småningom, borde en sammanhängande serie af mellanformer mellan de ursprungliga arterna och de nu lefvande bevaras i de fossilförande lagren. En sådan fanns icke. Hos de nu lefvande arterna kunde man icke finna någon variation, som utvecklat sig till själfständig art. Hans motståndare Geoffroy S:t Hilaire hade på Cuviers egen uppmaning under en expedition till Egypten insamlat och undersökt talrika mumier af djur. Dessa mumier voro 2—3000 år gamla, men någon afvikelse i deras skelettbyggnad från nu lefvande former af samma art hade ej kunnat uppvisas. I den ofvan omtalade striden förklarades också Cuvier af sina flesta samtida som segrare. Detta är icke förvånande, då man betänker att hela hans argumentering fotades på den åskådning, som öfverensstämde med hela samtidens biologiska och geologiska föreställningssätt och uppbars af ett ofantligt exakt kunskapsmaterial. Hans motståndare liksom dennes meningsfränder stödde sig däremot på spekulationer, som huru geniala de än voro, mera liknade aningar, som, för mycket saknande empiriskt underlag, i sina slutsatser voro allt för långt före sin tid.

Emellertid hade för tillfället kampen afstannat. Den främste målsmannen för utvecklingsläran hade i allmänhetens ögon besegrad måst lämna valplatsen. Tron på arternas oföränderlighet, liksom på flera skapelseakter såsom orsaken till formernas mångfald hvilade på Cuviers behärskande auktoritet orubbad och, som det tycktes,