Härvid mottog han gärna råd och vinkar från andra; sålunda genomsåg min mor korrekturarken till ’Arternas uppkomst?’.
På det hela taget tror jag att min far gjorde sig mycket omak med den litterära delen af arbetet. Ofta log eller brummade han för sig själf öfver den vansklighet han hade att skrifva engelska; han sade t. ex., att om det var möjligt att laga i ordning en dålig mening, så var det sannerligen säkert att han skulle göra det. Hans stil har blifvit mycket prisad; å andra sidan har åtminstone en god domare sagt till mig, att det icke är en god stil.“
Med afseende på bedömandet af Darwins framställningskonst är det ju alltid vanskligt att våga sig på ett omdöme öfver arbeten skrifna på främmande språk, vare sig det gilller originalen eller öfversättningarna. Mig synes dock hans son på ett alldeles förträffligt sätt ha träffat det rätta, då han säger: “Tonen är intagande och nästan patetisk; det är den mans sätt att uttrycka sina tankar, som sjilf öfvertygad om sanningen af sina egna åsikter, knappast väntar att öfvertyga andra; det är just motsatsen till en fanatikers stil, som vill tvinga folk till att tro. Läsaren blir aldrig hånad för de många tvifvel, han tänkes hysa, och hans misstro behandlas med tålmodig hänsynsfullhet.“
Synnerligen betecknande för Darwins karaktär var hans medkänsla för andras lidande. Från sin resa talar han med afsky om slafveriet, och under inbördeskriget i Nordamerika var hans sympati afgjordt på Nordstaternas sida. Då agitationen mot fysiologer-
