blifvit en slags maskin för tillverkning af allmänna lagar ur massor af fakta.“ Denna hans klagan synes betydligt öfverdrifven. Ehuruväl han öfvergaf läsningen af sitt lands stora skönlitterära författare, behöll han dock in i det sista gåfvan att njuta af den ädla tonkonsten, och får man döma såväl efter hans barns utsago som efter hans egna bref var ännu vid hög ålder och under hans svåraste dagar sinnet friskt mottagligt för all naturens behag och skönhet. Vi vilja afsluta detta afsnitt af vår framställning med ett par citat, som liksom låta hans naiva och anspråkslösa, men förnäma personlighet rätt framträda mot naturens egen bakgrund. Han skrifver till sin hustru 1858. “Vädret är alldeles härligt. Sedan jag i går skrifvit till dig, ströfvade jag i halfannan timme omkring i skogen och njöt af den härliga naturen; den stolta furans friska, mörka grönska, de gamla björkträdens bruna hängen och hvita stammar, och en frans af gröna lärkträd bildade en öfvermåttan vacker syn. Till sist föll jag i en djup slummer på gräset; jag vaknade vid att en kör af foglar sjöng omkring mig, ekorren löpte uppför stammarna och några spillkråkor skrattade; det var en scen så landtlig och vän, att jag aldrig sett något vackrare; och jag brydde mig inte ett dyft om hur något af dessa djur kommit till.“ — Och så en liten anteckning af hans dotter från 1879: “Den härliga dagen och min fars lefvande glädje och öfverströmmande munterhet skapar en bild i mitt minne, som jag älskar att stanna vid. Han kunde knappast sitta stilla i vagnen så upptagen var han med att beundra
