Emellertid var det just något sådant, som skulle inträffa. Den 18 juni 1858 mottog han från en engelsk naturforskare, som några år idkat studier på de malayiska öarna en afhandling med titeln “Om afarters benägenhet att i det oändliga afvika från den ursprungliga typen“; författaren var Alfred Russel Wallace! Man kan tänka sig Darwins häpnad, då han läste denna afhandling, som fullständigt gaf uttryck åt hans egna idéer. Han skrifver i bref till Lyell: “Edra ord ha ordentligt slagit in — att någon skulle komma mig i förväg. Ni yttrade detta den gången, jag i korthet utlade för Er mina åsikter om naturligt urval, såsom beroende på kampen för tillvaron. Jag har aldrig sett ett märkligare sammanträffande: om Wallace haft en afskrift af mitt manuskript från 1842, kunde han ej ha gjort ett bättre utdrag! Ja, till och med hans ordalag finnas som öfverskrifter till mina kapitel. Var så snäll och sänd manuskriptet tillbaka; han säger ingenting om, att han vill ha det utgifvet genom mig; men jag skrifver naturligtvis genast med erbjudan att sända det till någon tidskrift. På det sättet får jag ingenting för all min originalitet, hur stor den än måtte vara . . . .“ Att Darwin genom denna händelse blef verkligt slagen är allt för begripligt; men han tvekade föga. Han hade redan skrifvit ett bref till Wallace, i hvilket han lämnade honom företrädesrätten, och det var endast hans vänners Lyells och Hookers öfvertalningsförmåga, som ändrade hans beslut. Att det icke var en lätt sak, att förmå honom härtill, är påtagligt. Han framför alla möjliga invändningar mot offentliggörandet af något af hans egna anteckningar. “Wallace
