4
exempel. Det ofantliga material af olika “arter“ både inom djur- och växtriket, som på detta sätt samlats företedde också ett kaotiskt virrvarr. För ordnandet af detsamma erfordrades först och främst en klar definition af artbegreppet. Den förste som torde ha gifvit en sådan var den framstående engelske botanikern Ray i sin år 1680 utgifna Historia plantarum. En art omfattar alla individer af samma ursprung. Den är oföränderlig utom inom mycket snäfva gränser, hvarigenom varieteter kunna uppkomma. Så återfinna vi i den första definitionen af art åsikten om arternas oföränderlighet, en åsikt som säkerligen hade lika djupa rötter i dåtidens föreställningssätt, som hvilken som hälst af de härskande religionernas dogmer, och som i hufvudsak orubbad skulle utgöra den själfklara grundvalen för naturforskarnes arbete ända till Darwins uppträdande. Den som klarast formulerade artdefinitionen var Linné i den bekanta satsen: “Species tot numeramus, quot diversæ formæ in primitio sunt creatæ“ (vi räkna lika många arter, som former i begynnelsen blifvit skapade). Härmed menade han att alla individer tillhörande samma art direkt härstammat från den i begynnelsen skapade, och de arter som vi nu kunna urskilja såsom olika, äro desamma som i begynnelsen skapades, hvilka genom fortplantning gåfvo upphof till nya dem liknande alster, dessa till nya o. s. v. För Linnés väldiga ordnande arbete, för framgången af hans systematiska verk var det utan tvifvel i hög grad underlättande, att ingen tvekan om artbegreppets begränsning fanns. Först i sina senare arbeten gaf han i detta afseende uttryck åt en viss tvekan, då han kal-
