56
råden rönt inflytande af nya växlande förhållanden och modifierats efter dessa, däraf olikheten? — Ett kändt faktum är att på de flesta oceanöar saknas groddjur. Detta förhållande förklaras däraf, att deras rom förstöres af saltvatten, hvarigenom spridning från närmaste fastland förhindras. På liknande naturligt sätt förklaras frånvaron af landdäggdjur på dessa öar, dit de hindrats af hafvet att utbreda sig. “Man kan icke enligt den vanliga åsikten om skapelse säga, att tiden icke räckt till för däggdjurens skapelse; många vulkaniska öar äro tillräckligt gamla, hvilket bevisas af den ytterliga förstöring de undergått och af deras tertiära lager . . .?
Särskildt oceanöarnas befolkande med djur och växter gaf Darwin anledning till ytterst intressanta och epokgörande experimentella undersökningar öfver organismers spridningsförmåga på långa afstånd. Drifved flyter ofta upp på öarnas stränder. Emellan deras rötter sitta stenar inkilade och jordklumpar äro ofta fastkilade mellan dessa fullkomligt oåtkomliga för vågorna. Från en sådan jordklump grodde tre dicotyledona växter. Fåglar kunna föra frön öfver långa sträckor. Han fann i ett fall 61 frön och i ett annat 22 frön i lerklumpar, som fastnat på foten af en rapphöna. Ett jordstycke från en rödbent rapphöna, som bevarats i tre år, tillsändes Darwin. Då det sönderbröts, fuktades och sattes under en glasklocka, uppspirade därifrån icke mindre än 82 växter. Som man ser behöfver ingen särskild skapelseakt tillgripas för att förklara växtligheten på aflägsna öar!
Som bekant har på grundval af den moderna em-
