är ej ovanlig. Hörntanden har hos människan en egendomlig kägelform, som tyder på en särskild funktion; någon sådan har den ej hos människan, utan kan till sin form anses som ett rudiment hänvisande på vår släktskap med rofdjuren, Hos somliga individ kunna dessa hörntänder förete en afsevärd storlek, skjutande utom de öfriga och med luckor i den ena käken för att mottaga de till den motsatta käken hörande tänderna. “Den“, säger Darwin, “som med förbittring stöter ifrån sig den åsikten, att formen på hans egna hörntänder och deras tillfälliga stora utveckling hos andra människor bero på, att våra äldsta förfäder hafva varit försedda med dessa förskräckliga vapen, skall sannolikt genom att hånle uppenbara sin härledningslinje. Ty skulle hon icke längre ha för afsikt eller äger förmåga att bruka dessa tänder som vapen, skall hon omedvetet sammandraga sina morrmuskler liksom för att på samma sätt som en till strid rustad hund, visa dem färdiga till användning.“
Det ligger utanför ramen för denna korta redogörelse för darwinismen, att närmare gå in på hans bok om människans härledning. En nutida läsare bör ur det allmänna resonemang, som innefattar Darwins teori och bevis för utvecklingsläran utan vidare draga den slutsatsen, att inom dessa allmänna lagars räckvidd faller också människan. En öfvertygande sammanfattning och en slående jämförelse som Darwin gör må dock här finna sin plats. ”Människan är underkastad talrika, obetydliga och olika beskaffade förändringar, hvilka föranledas af samma allmänna orsaker, anordnas och öfverflyttas i öfverensstämmelse med samma allmänna
