värk af mäktigaste innebörd har han utan tvifvel alldeles rätt; men sannolikt tänkte han på att det under mer än två decennier varit hans tankars, undersökningars och intressens skötebarn. Det är också med en egendomlig medkänsla man läser Darwins bref ifrån de närmaste åren efter bokens offentliggörande. Icke som skulle han på något sätt tryckas ned af den strid, som rasade om hans meningar, och säkerligen sviktade han icke ett ögonblick, att om också ensam orubbligt stå fast vid sin mening; men det kommer glimtvis fram uttryck liksom af en sjuk och öfveransträngd mans missmod och misstro. Så skref han till Lyell med tack för att denne ämnade offentligen uttala sig till förmån för härstamningsläran: “För min personliga del gläder det mig också så oerhördt; ty när jag tänker på huru ofta det händer, att män i åratal förfölja en illusion, öfverfalles jag af en obehaglig rysning, och Jag frågar mig själf, om jag skulle ha vigt mitt lif vid en dröm.“ Till Huxley skrifver han äfvenledes 1859: “Då jag för precis 15 månader sedan satte pennan på papperet för att ta itu med min bok, hade jag ängsliga aningar; jag trodde jag kanske hade bedragit mig själf, som så många andra ha gjort; jag beslöt då för mig själf att ta sikte på tre domare, med hvilkas dom Jag skulle vara belåten. Denne domare var Lyell, Hooker och Ni“. Med afseende på bokens framtid och teoriens genombrott sväfvade han mellan glad förhoppning och misströstan. Under den långa väntan på ett bestämdt uttalande från Lyell kom denna senare ofta skarpt till synes. “Jag ser med tillförsikt det slutliga resultatet till mötes; men jag börjar nu att
