“att det tydligen gjorde starkt intryck“. I framställningens hetta vände han sig till Huxley och sporde, om det var på fädernet eller mödernet, som denne härstammade från aporna. “Huxley besvarade den vetenskapliga delen af bispens tal med fyndighet och kläm; det personliga utfallet med en måttfullhet, som förlänade hans förintande svar en stor värdighet.“ Lydelsen af detta svar var följande: “Jag har sagt och upprepar, att ingen har orsak att skämmas för att ha en apa till stamfar. Skulle jag skämmas att härstamma från något lefvande väsen, då skulle det vara om jag till stamfar hade ett visst slags människa, en människa med nervös och flyktig intelligens, som ej tillfreds med att göra lycka i sitt eget lefnadskall, inlåter sig på vetenskapliga spörsmål, om hvilka hon saknar hvarje verklig kunskap, endast för att förvränga dem medelst en meningslös talförhet och draga åhörarnas uppmärksamhbet bort från sakens kärna med hjälp af vältaliga afvikelser från ämnet och lyckade apeller till religiösa fördomar.“ Upphetsningen var nu på sin höjdpunkt, en dam svimmade och måste bäras ut, och det varade en stund, innan diskussionen kunde återupptagas. Man ropade på Hooker och presidenten anhöll att han skulle säga sin mening om teorin från botanisk synpunkt. Han gjorde detta och påvisade, att biskopen klarligen hade lagt i dagen, att han var absolut ovetande i botanikens elementer. Biskopen teg och mötet slutade.
Om de “argument“ som från teologiskt håll serverades i de otaliga angrepp, som sågo dagen mot Darwin, kan man få en föreställning af en artikel i en
