hårt slaget, som han hade kommit för att utdela, skulle falla.
Han räckte handen först till Kattrinna och sedan till de andra. De steg upp och hälsade, allt som ordningen kom. Den enda, som inte rörde på sig, var Jan.
»Jag är inte så värst hemmastadd i den här trakten,» sa riksdagsmannen. »Men detta är väl det stället i Askedalarna, som kallas Skrolycka?»
Ja, det var det ju. De nickade ja till frågan allihop, men ingen i stugan var i stånd att få ett hörbart ord över sina läppar. De förundrade sig över att Kattrinna hade nog besinning kvar att knuffa till Börje, så att han steg upp och riksdagsmannen fick sätta sig.
Han drog stolen fram till bordet, och där lade han först ner pappersrullen. Sedan tog han upp snusdosan och satte den bredvid papperen. Därpå skulle glasögonen fram ur fodralet och torkas med den blårutiga näsduken.
När han var så långt kommen med sina förberedelser, såg han än en gång från den ena till den andra. De, som satt där, var sådant småfolk, att han inte en gång var rätt säker på vad de hette.
»Jag skulle tala med Jan Andersson i Skrolycka,» sa han.
»Det är han, som ligger här borta,» sa notbindarn och pekade på sängen.
»Är han sjuk?» frågade riksdagsmannen.
»Nej då,» sa flera på en gång.
9. — Kejsarn av Portugallien.
