Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
135
DRÖMMEN BÖRJAR

mötte, var en gammal fru, som var dålig å gå, å som just föll omkull, när Klara Gulla gick förbi,» fortfor notbindarn på samma frånvarande sätt som förut.

»Skulle det vara någe å skriva om?» sa Kattrinna, liksom utledsen på hans envishet.

»Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna' å hjälpte opp'na,» sa notbindarn, »å den gamla frua blev så glad över hjälpen, så hon tog opp plånboken på fläcken å gav flickan en hel tieriksdaler! Det skulle väl ändå vara nånting, som det kunde löna sej å tala om.»

»Det vore det visst,» sa Kattrinna och lät ganska otålig, »om det vore sant. Men nu är det ju bara sånt, som ni sitter å inbillar er.»

»Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna,» sa notbindarn urskuldande. »Di smakar bättre, di, än di riktiga.»

»Ja, ni har varit med om bägge delarna, ni,» sa Kattrinna.

Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrinna gav inte en tanke åt hela historien, då han väl var borta.

Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat, han också. Men som han låg där sysslolös i sängen, började han undra om det inte kunde ligga en dold mening under orden.

Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft, när han hade talat om brevet? Skulle han kunna sitta och laga ihop en så lång ramsa bara för att ha något att säga? Kanske att han