ARVKLENODERNA
En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från Falla, där han hade stått och tröskat hela dagen. Han hade fått igen arbetslusten, sedan han hade haft det där samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan skulle då inte mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka, att föräldrarna hade sjunkit ner till fattighjon.
När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas från fönsterna i bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg ju strax, att det var matmodern själv, inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson, utan den gamla, riktiga mor i Falla.
Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till kjortelfållen. Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd, och han undrade om hon var sjuk. Hon hade allt sett dålig ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i våras, hade hon inte haft ett vitt hårstrå på huvudet, och nu, ett halvt
