välkommen!' sa jag. 'Där har jag bott i hela mitt liv.'»
Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad över hennes ord. Han tog inte genast till med arbetet, utan stod och funderade.
Om ett par ögonblick var hon där på nytt.
»Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för,» sa hon. »Jag skulle visa dej mina stjärnor.»
Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden med en duk. Medan hon slet och drog i knuten, pratade hon oupphörligt.
»Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i Längtedalarna, då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen, utan då är en tvungen te å ge sej ut å söka efter stjärnor. Det är inga anna råd. Du får nog gå ut å söka efter dom, du med, nu.»
»Ånej, vet du, Ingborg,» sa Jan, »jag håller mej allt te det, som finns på jorden.»
»Tyst för all del!» sa Stoll-Ingborg. »Tror du, att jag är så stollig, så jag går å letar efter dom, som sitter kvar på himlen? Jag söker bara efter så'na, som har fallit. Jag är väl en förståndig människa, vet jag.»
Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med olika slags stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas, grannlåt ifrån julgranar och karameller.
»Det är riktiga stjärnor,» sa hon. »Di är nerfallna från himlen. Du är den ende, som har fått
