Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå.
Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden, fast han inte hade velat säga ut det ens i tankarna. Men träden visste allt vad som hade hänt, de med. Det var allt för hans räkning, som de hade spelat upp så högljutt redan, då han kom.
Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på. Nu, när de trodde, att han sov. De ville kanske inte, att han skulle höra hur de firade honom.
En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. Det var inte ett ljud, som undgick honom.
När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och just det var det, som var det härliga.
Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var klingande blåklockor och dundrande hackspettar.
Aldrig hade han hört något så grant. Och aldrig hade han lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den.
När det var slutsjunget och skogen blev tyst
