kunde det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade honom många och goda år.
»Jaså, Jan, är du ute å går?» sa löjtnant Liljecrona och lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet.
Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all saktmodighet.
»Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans födelsedag i dag,» sa han. »Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.»
Dessa orden hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända sig till de andra för att villa bort saken.
»Go' dag, go' dag, mina snälla gen'raler å biskopar å landshövdingar!» sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. Sedan var det hans mening att gå runt i kretsen och skaka
