Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181
JAN OCH KATTRINNA

att inte nämna ett ord till dem om det, som hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar och kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra. Inte kunde han beskylla dem för avundsjuka. Å, långt ifrån! Men i alla fall borde han inte tvinga dem att göra jämförelser.

Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje och notbindarn, att de skulle kalla honom för kejsare. Så gamla vänner fick ju säga »Jan», som de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något annat.

Men den, som han fick tänka mest på och vara mest varsam med, det var förstås den gamla hustrun, som han hade sittande hemma i stugan. Det hade varit en bra stor lättnad, och glädje med, om det hade kommit något budskap om upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt annat. Klara Gulla begrep väl, att det inte stod till att göra någon kejsarinna av Kattrinna. Man kunde inte tänka sig, att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, när hon gick i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade visat sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken på huvudet.

Kattrinna sade rent ut, att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla hade blivit kejsarinna. Och det var kanske det bästa, när allt kom omkring, att göra henne till viljes härvidlag.

Men man kan nog förstå, att det inte var så