svårt att höra henne, så att han blev riktigt glad att få vända tankarna åt annat håll. Så fort han kunde, sprang han in efter kejsarmössan och käppen och hann just fram till grinden, då de unga flickorna skulle gå förbi.
Det var inte mindre än fem stycken. De tre småmamsellerna från Lövdala var med i flocken. De andra var väl några främmande, som hade kommit på besök.
Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem. »Go'dag, mina snälla hovfröknar!» sa han och gjorde en så stor sväng med mössan, att den närapå rörde vid marken.
De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men han fick dem snart över den första förlägenheten.
Då blev det »go'dag» och »vår snälla kejsare», och det syntes mer än väl, att det var en riktig glädje för dem att få se honom igen.
Dessa småmamsellerna var inte som Kattrinna och det andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne, och om hon inte snart skulle vara att hemförvänta.
De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut där. Och det behövde han inte neka dem, för Kattrinna höll det alltid så snyggt och ordentligt, så att hos dem kunde vem som helst gärna få hälsa på.
När de små herrgårdsmamsellerna kom in,
