Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185
JAN OCH KATTRINNA

»Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika,» sa den herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om allting. »Hör ni det, ni andra?» sa hon. »Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fastän hela Portugalliens härlighet lockar honom.»

Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade honom på axeln och sade, att det var rätt gjort av honom. Det var ett gott tecken, sade de. Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.

Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var väl glada åt att de fick ha honom kvar i socknen.

De sade adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort till Duvnäs bruk på kalas.

Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrinna kom in! Hon måtte ha stått alldeles utanför dörrn och väntat. Hon hade väl inte velat gå in till de främmande, men hur länge hon hade stått där, och hur mycket hon hade hört av samtalet, det kunde ingen veta.

Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer blid och god ut, än hon hade gjort på länge.

»Du är en kopstolle,» sa hon. »Å jag undrar vad andra kvinnfolk skulle säja, om di hade en sån man. Men det var ändå väl, att du inte ville fara ifrån mej.»