Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
187
BEGRAVNINGEN

klockorna ringde och den långa processionen ordnade sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland de andra släktingarna.

De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när han kom, men nu var han så van vid att folk blev överraskade av hans nedlåtenhet. Sådant fick man lov att ta med lugn. Säkert hade de velat ställa honom i främsta ledet, men det var det ingen tid med, för tåget hade redan satt sig i rörelse bortemot kyrkogården.

När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna och satte sig i samma bänk som de nere i kyrkan, såg de återigen litet generade ut. Men de hann inte säga någonting om det, att han för deras skull hade flyttat ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an att göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp.

Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått under färden till kyrkan. Vagnen skulle gå tom hem tillbaka nu, det visste han, så att där tog han inte upp platsen för någon. Magen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett par gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske ängsliga över att de inte kunde bjuda honom att åka i en av de främsta kärrorna, men han ville ju inte, att det skulle ske någon omflyttning för hans skull. Han var den han var i alla fall, han.