Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
210
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

När han satt så här i en trygg och ståtlig gammal stuga med väggfasta bänkar och gammaldags inredning också i övrigt och med tydliga tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad att påminna människorna om hur väl det går dem, som håller ihop släktled efter släktled, som låter de gamla styra, så länge de mäktar, och sedan vördar och hedrar dem under alla de år de finns kvar i livet.

Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud gjorde dem, som hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka reste på sig.

»Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma in,» sa han.

»Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter närmast dörrn !» bad prästen.

Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan.

»Nej, det finns ingen här,» sa han. »Jan har allt hört miste.»

Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina åhörare, att det här budet var inte så mycket en befallning som ett gott råd, som man borde noga följa, om man ville, att det skulle gå en väl i livet. Han var bara en ung man, sade han, men så mycket hade han redan hunnit se och erfara, att han kunde vittna om att förakt för föräldrar och olydnad mot deras bud var det, som säkrast lade grunden till en hel levnads olyckor.

Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot dörrn. Han tecknade