»Lars Gunnarsson!» utbrast prästen. »Vad går det åt er?»
Lars hämtade sig strax. »Kan jag inte bli åv med den där stollen?» sa han, som om det var Jan han hade svurit åt. »Här står pastorn å alla mina grannar å betraktar mej som en mördare, bara för det att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag säjer er ju, att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte visste jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag ville ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta vara på Jan, så att vi andra får fortsätta andakten?»
Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig illa till mods vid Lars' ord, men inte kunde han våga tala bestraffande till honom, då han ingenting bestämt visste. Han såg sig om efter den gamla matmodern, men hon hade smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen, men där fick han ingen ledning. Han var säker på att varenda en visste om Lars var brottslig eller ej, men när prästen vände sig mot dem, tycktes deras ansikten stänga till sig, så att de förlorade allt uttryck. Kattrinna hade kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången, och med dåren ville prästen i alla fall inte anställa något förhör.
»Jag tror, att det kan vara nog för i dag,» sa prästen stilla. »Vi ska göra en avslutning.»
Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå avlägsnade sig alla de främmande.
Prästen var den sista, som gick. Då Lars
