Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna hemma. I stället steg hon upp och klädde sig, hon med.
»Vänta lite!» sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn och ämnade gå. »Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag gå med dej.»
Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men det kom inga, utan han stod kvar vid dörrn, tills hon var färdig. Han tycktes nog ha mycket bråttom, men på samma gång var han mer redig och sansad nu än förut på dagen.
Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det stack i skinnet, det kändes, som om näsan skulle hålla på att slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka vidare, att man hade några.
Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan och inte Kattrinna heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras.
Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och blänkte i väster, så att det var långt ifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner i drivan.
De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora stenen, som en gång av en jätte hade blivit
