»Vem?» sa Jan och blev så upprörd, att han började flämta efter luft.
»Den karl'n; som gav tösa klänningen, å som sen ställde så, att hon råka' illa ut i Stockholm. Å först gav jag'en så mycke smörj för eran räkning, som han kunde tåla, å sen sa jag te'n, att härnäst han visa' sej i detta häradet, skulle han få lika mycke te.»
Jan ville inte tro, att han hörde rätt.
»Men vad sa han? Frågte ni'n inte efter Klara Gulla? Hade han inga hälsningar?»
»Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. Å nu har jag gjort er en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill inga skulder ha.»
Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen hade nog hälsningar från henne. Men nu fick Jan ingenting veta. Karlen var bortjagad.
Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor i hela sin kropp, värre än om han hade varit sjuk.
Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening, att Prästberg, som alltid var på vandrande vägar, skulle ha tagit emot en hälsning från handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men det var så med Prästberg som med trollen, att antingen de ville hjälpa eller stjälpa, så kom de bara olyckor åstad.
15. — Kejsarn av Portugallien.
