Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
228
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

sig, både hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta en gång om året för att få råka honom.

Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset, fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha trott, att det fanns mycket kvar av den gamle Ol'Bengtsa i Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han gick där, men lusten att slå på stort den hade han i behåll. Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig kunna bli fri ifrån.

Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog ingen annan förning med