»Åja,» sa gubben, »det skulle den nog ha var't med en annan gäldenär. Men jag rodde ner med'en te unge patron på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. “Det är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er, Ol'Bengtsa,” sa'n, “men ni får väl ge mej nå'ra veckors anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång.”»
»Det var talat som en hedersman,» sa sonen och lade handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över honom, till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen och inte orkat komma fram med!
»Jag sa te brukspatron, att han ingenting behövde betala,» förklarade notbindarn. »Om han bara gav mej en ny revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.»
»Det var ju bra, det med,» sa sonen. Han hade svårt att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamle Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.
»Du tror mej visst inte,» sa gubben. »Vill du se reversen? Gå in efter'n, du Lisa!»
Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först såg han på underskriften, och han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på summan, och den
