Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
242
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den ville. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar.

Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. Inte jämt och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av vidbränt och stack i näsan. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån.

Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan, men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att måla hela himlen. Den blev blekröd inte bara i det hörnet, där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. På samma gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram strimmor av röd blod och blänkande guld.

Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar himlen, som det är lönt att se på.

Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började han undra på en sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet, att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet hade börjat sjunka.