Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
252
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

»Han är gammal, å han har haft mycken sorg de sista årena. Han kan behöva en liten frihet, då han har gått i hårdarbete ett helt liv.»

»Det är ju gott, att ni kan ta er olycka så lugnt, Kattrinna,» sa fru Liljecrona med litet skärpa i rösten. »Jag tycker allt annars, att ni, som är så förståndig, borde försöka att ta ur Jan det där, som han går å inbillar sej. Ni ska få se, att om detta får hålla på, så slutar det så, att vi får skicka honom på dårhus.»

Men nu reste sig Kattrinna och såg ganska förolämpad ut.

»Jan är inte stollig,» sa hon. »Men Vår Herre har satt en skärm för ögona på'n, så att han inte ska behöva se det, som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.»

Fru Liljecrona ville inte vara påstridig. Hon tyckte nog också, att det var rätt och riktigt, att hustrun ställde sig på mannens sida. »Ja, då är ju allting bra, som det är, då, Kattrinna,» sa hon vänligt. »Å glöm inte, att här finns arbete åt er för hela året!»

Med detsamma såg hon hur det gamla, strama ansiktet framför henne veknade och upplöstes. Allt det, som band och höll, gav efter. Sorg och ängslan och kärlek bröt sig fram, och ögonen flöt över.

»Det är min enda glädje å få sträva för'en,» sa hon. »Han har blitt så märkvärdig med årena, så att han är mer än e människa. Men just fördenskull kommer di väl å ta'n ifrån mej.»