Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
DOPET

honom. Tänk, om Erik i Fallas häst skulle skena, eller tänk, om prästen skulle tappa barnet, när han tog emot det av gudmodern, eller tänk, om mor i Falla skulle lägga för många schalar omkring den lilla flickan, så att hon vore kvävd, då de kom fram till prästgården med henne!

Han sade till sig själv, att det var orätt, att han gjorde sig sådana bekymmer, då han hade Erik i Falla och hans hustru till gudfolk. Men oron ville inte ge med sig. Och rätt som det var, satte han ifrån sig spaden och gav sig i väg till prästgården, just sådan som han gick och stod. Han tog genvägen över höjden, och han skyndade sig så, att när Erik i Falla kom körande in på stallgården hos prästens, så var Jan Andersson i Skrolycka den första, som hans ögon mötte.

Det är ju inte alls passande, att far eller mor är med, då barn skall döpas, och Jan såg strax, att de i Falla blev misslynta över att han hade sprungit till prästgården. Erik vinkade inte fram honom för att få hjälp med hästen, utan spände själv ifrån, och mor i Falla lyfte barnet högt på armen, och utan att säga ett ord till Jan gick hon uppför backen in i prästgårdsköket.

När gudföräldrarna inte ville låtsa om honom, tordes Jan inte närma sig dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet, när grannmoran gick förbi, så att han fick åtminstone veta, att barnet inte hade blivit kvävt på vägen.

Han tyckte själv, att han bar sig dumt åt, som inte gick hem med detsamma, men nu kände han