Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
258
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

förgäves på henne alla dessa år. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt sig om att komma igen.

Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan. »Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt!» sa hon. »Känner ni inte igen mej?»

Kattrinna slog upp ögonen och betraktade henne noga. Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat, att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå förskräckt för vad hon såg.

Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade vitnat vid tinningarna, eller för att pannan var full av smårynkor, som Kattrinna blev rädd, utan därför att Klara Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring munnen. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar.

Kattrinna hade kommit ner på en stol, och där satt hon med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle