FLYKTEN.
Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes mor en morgon nere på Borgs brygga, färdiga att resa sin väg för alltid. Den gamla Kattrinna var klädd i hatt och präktig klädeskappa. Hon skulle följa med dottern ner till Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i kors i en soffa och ha det lugnt och sorgfritt alla sina återstående dagar.
Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst Kattrinna aldrig känt sig så eländigt olycklig, som då hon stod där på bryggan. Klara Gulla måtte allt ha märkt något, för hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och så gav hon sig till att förklara för henne, att det inte var något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde hålla sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla, så hon visste vad hon talade om. »Det här är ju inga vågor,» sa hon till mor sin. »Jag ser allt, att han går vit, men jag skulle inte vara rädd å ro över honom i vår gamla ekstock.»
