Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att säga.
Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende, så att hon väntade sig intet gott. Han harskade sig flera gånger och sökte efter ord.
»Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den siste, som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka' kalla'n.»
Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det här samtalet var någonting, som hon helst hade velat undkomma.
»Jag stog ute på går'n en dag i höstas å satte för en häst, därför att jag skulle åka te handelsbo'n,» fortfor Linnart Björnsson, »å då fick jag se kejsarn komma springande framåt vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han stanna' i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga om kejsarinnan hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. Han hade var't på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så han hade vänt om. Å när han kom hem, var stugan tom. Kattrinna var också borta.
