honom i fredags först. Jag tänkte, att det kunde bli lättare för Klara Gulla så här.»
Klara Gulla svarade bara ett par ord. Och läpparna skälvde, så att dessa var knappt hörbara.
»Tack! Det är nog bra. Jag vet han kommer inte te mej, utan te mor.»
»Han kommer nog te er båda, ska Klara Gulla få se,» sa August Där Nol.
Den gamla mor i Falla, som var åttio år och böjd av många sorger, hade åkt med till kyrkan för att hedra Kattrinna, som i långa tider hade varit henne en trogen tjänarinna och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen och mössan, som hade blivit återlämnade till henne. Det var hennes mening, att hon skulle lägga ner dem i graven till Kattrinna. Hon tänkte, att modern skulle tycka om att ha hos sig något, som påminde om Jan.
Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad henne om kejsarklenoderna, och sedan stödde hon den långa käppen mot Jans kista och satte mössan över knappen. Folk förstod, att hon tänkte på att hon inte hade velat låta Jan styra ut sig i kejsarstassen, sedan hon kom hem. Hon ville gottgöra det lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra för en död.
Knappast stod käppen där, förrän det började ringa i kyrktornet, och samtidigt kom prästen och klockarn och kyrkvaktarn ut ur sakristian och ställde sig i spetsen för liktåget.
Regnet kom skurvis den dagen, och det var så lyckligt, att det blev uppehåll nu, medan
