För att få klarhet i saken steg hon till sist upp en morgon tidigare än både Jan och Kattrinna och sprang bort till bäcken. När hon kom nära den, saktade hon farten, gick med små, små steg och aktade sig för att halka på stenar och rassla i buskar.
Och tänk bara! Hon tyckte, att hon blev stel i hela kroppen, när hon kom fram till bäckkanten och såg, att hon hade haft rätt. Det stod en tjuvfiskare just på det stället, där hon hade lagt ut sina krokar förra morgonen, och vittjade dem.
Det var ingen av pojkarna, såsom hon hade väntat, utan det var en vuxen karl. Han stod lutad över vattnet och drog just upp en fisk. Hon såg hur den blänkte till, då han tog den av kroken.
Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon aldrig, och nu rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.
»Jaså, det är ni, som går här å tar min fisk!» sa hon. »Det var då väl, att jag kom på er en gång, så att det kan bli slut på detta tjuveriet.»
Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte. Det var den gamla notbindarn, som bodde i en av grannstugorna.
»Jag vet allt, att det är dina don, di här,» sa han alldeles lugnt utan att bli förargad och häftig, som folk eljest brukar bli, då man kommer på dem med något orätt.
»Men hur understår ni er å ta någe, som inte är ert?» sa flickstackarn.
