Nu måste hon visa den också; och så fick han se smörgåsen.
»Usch! Jag tror, att det är smörgås,» sa Agrippa Prästberg och for tillbaka, som om tösen hade gått och burit på en huggorm.
»Jag satt å åt på'na, när ni kom, å jag stack'na undan, för jag vet ju, att ni inte tycker om smör.»
Gubben lade sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.
»Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist,» sa Klara Gulla.
Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro, att det var så.
Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med klockan, då glasögonen var borta. Det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen.
Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet.
Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem. Han hade löst upp knytet för att visa, att de inte fanns där, och då var glasögonsfodralet det första han såg.
Nästa gång han fick se Jan och Kattrinna på talbacken vid kyrkan, gick han fram till dem.
»Den därå jänta era,» sa han, »den dära lilla behändiga jänta era, den kommer ni allt te å få glädje åv.»
