»Nej, det är inte sant,» sa hon. »Det var jag, som ville ha äpplena. Far har stått å hållt mej i hand hela kvälln, för att jag inte skulle få ta ner dom.»
Nu blev löjtnanten stornöjd.
»Se, det var rätt, det, flickan min,» sa han. »Det var rätt, att du inte lät far din ta skulden på sej. Se, du vet, att när Vår Herre blev så ond på Adam å Eva, så var det inte därför, att di stal äpplen, utan därför att di var fega å skyllde undan, den ena på den andra. Du får gå din väg å ta äpplena med dej, därför att du inte var rädd för å säja sanningen.»
Därmed vände han sig till en av sönerna sina.
»Ge Jan ett glas punsch!» sa han. »Vi ska skåla med honom, därför att hans tös svarade bättre för sej, än moder Eva gjorde förr i världen. Det hade varit väl för oss alla, om Klara Gulla hade stått i paradisets lustgård i hennes ställe.»
