både flickan och föräldrarna, så att han skulle få tala med dem.
Han såg nog, han med, att klänningen och flickan passade bra ihop, men han tyckte lika illa om saken fördenskull.
»Hör du, min flicka, jag ska säja dej en sak,» sa han till Klara Gulla och lade handen på hennes axel. »Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill. Men det gör jag inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dej så grann som en herrgårdsmamsell, då du bara är dotter till en fattig backstusittare.»
Detta var stränga ord, och Klara Gulla blev så bestört, att hon ingenting kunde svara. Men Kattrinna skyndade sig att tala om, att flickan hade fått tyget i present.
»Ja, det kan ju väl hända,» sa prosten. »Men förstår ni då inte, ni föräldrar, att om ni låter er dotter styra ut sej på det där sättet en gång eller par, så får ni henne sedan inte att sätta på sej sådana tarvliga kläder, som ni kan skaffa henne?»
Han vände sig bort ifrån dem, för nu hade han sagt sin mening med tydliga ord. Men Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll.
»Om den här lilla flickan skulle vara klädd på ett passande sätt,» sa han, »då skulle hon
