ker det är roligt», sade han, i det han fortfarande höll henne fast. »Jag frågar inte mer efter en kvinnas skrik än en katts jamande. Fördöme mig, har jag inte hört femtio eller hundra skrika på en gång, då en stad stormats.»
Grevinnans skrik skaffade henne emellertid en oväntad hjälpare i uppsyningsmannen över Kenilworths fängelse, som från sitt rum inunder hört hennes rop och kom in i rättan tid för att rädda henne från upptäckt, om ej från ett rysligare våld. Även denne man var berusad efter föregående kvällens dryckeslag, men hans rus var lyckligtvis av ett annat slag än Lambournes. »Vad tusan är det för väsen i fängelset?» sade han. »Vad? Man och kvinna i samma cell? Jag vill att anständigheten skall iakttagas där jag regerar, vid Sankt Petri bojor!»
»Packa dig du utför trappan, ditt druckna kreatur», sade Lambourne. »Ser du inte, att fruntimret och jag vilja vara ensamma?»
»Goda, bästa herre», sade grevinnan till fångvaktaren, »för Guds skull, rädda mig från denna människa!»
»Hon talar hövligt», sade fångvaktaren, »och jag tar hennes parti. Släpp kvinnan, eller jag knackar in hjärnan på dig med mina nycklar.»
Medan Lambourne stretade och sprattlade för att bli honom kvitt, gjorde grevinnan en häftig ansträngning, drog sin hand ur handsken, som skurken ännu höll fast, slapp lös, skyndade ur rummet och flydde utför trapporna; i detsamma hörde hon de bägge brottande falla omkull på golvet med ett dån, som ökade hennes förskräckelse. Den yttre dörren hindrade ej hennes flykt, och hon kom ut i lustgården, som vid en hastig överblick tycktes henne vara det ställe, där hon vore bäst skyddad mot förföljelse. Hon hade sett dessa konstnärligt prydda anläggningar från sitt fönster i Mervyns torn, och det föll henne in att hon där skulle kunna finna något
