reskrifter uppbjudit hela sin skicklighet för att helt och hållet förvandla hans yttre människa och göra honom nästan tjugu år yngre. Hans råa, vilda manér tycktes till och med ha förändrats till en käck, hänsynslös livlighet i miner och åtbörder.
Sayes Court var bevakat som en belägrad fästning, och så stor var misstron på den tiden, att Tressilian och hans följe upprepade gånger hejdades och förhördes av vaktposter både till fots och häst, då de nalkades den sjuke earlens boning. Den höga ynnest Sussex åtnjöt hos drottning Elisabeth och hans kända rivalskap med earlen av Leicester gjorde hans välfärd till en sak av den yttersta vikt, ty på den tiden, varom här är fråga, var det tvivel underkastat, huruvida earlen av Leicester till sist skulle tränga ut honom i hennes gunst eller icke.
Elisabeth tyckte om att styra genom partier, så att två stridiga intressen skulle motväga varandra, och att själv förbehålla sig makten att ge det ena eller det andra av dem övervikt. De bägge ädlingar, som nu tävlade om hennes ynnest, ägde mycket olika anspråk därpå, men man skulle i allmänhet kunna säga, att earlen av Sussex gjort drottningen de största tjänsterna, medan Leicester var mera kär för henne som kvinna.
Då Tressilian anlände till Sayes Court, fann han slottet fullt av earlens tjänare och av de adelsmän, som kommit dit för att uppvakta sin beskyddare under hans sjukdom. Alla voro beväpnade, och deras ansikten hade ett hotfullt uttryck, som om de i varje ögonblick befarat ett våldsamt angrepp av det motsatta partiet.
I mottagningssalen sutto två herrar på var sin bänk bredvid varandra; var och en tycktes upptagen av sina egna tankar och stirrade rakt i väggen mitt emot utan att tala till varandra. Vid Tressilians inträde väcktes de ur sina betraktelser och hälsade honom välkommen, den yngre, vars namn var Raleigh, med mycken hjärtlighet.
