Hoppa till innehållet

Sida:Kenilworth 1917.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XI.
BREVET

Prakten vid de förestående festerna på Kenilworth var nu samtalsämnet över hela England, och så väl inom som utom landet samlades allt, som kunde öka glansen eller nöjet vid Elisabets mottagande i hennes förnämste gunstlings hus. Leicester tycktes emellertid dagligen göra nya framsteg i sin drottnings ynnest. Han var ständigt vid hennes sida i konseljen, hon samtalade gärna med honom, då hon deltog i hovets förlustelser, han hugnades med ett förtroende, som nästan kunde kallas förtrolighet; alla, som hade något att hoppas vid hovet, höllo sina blickar riktade på. honom; utländska ministrar slösade på honom de mest smickrande bevis på sina suveräners aktning — med ett ord, han tycktes vara den stolta Elisabets andra jag, och det troddes allmänt, att hon endast avvaktade ett lämpligt tillfälle för att genom ett giftermål dela sin kungliga makt med honom.

Drottning Elisabet hade en egendomligt sammansatt karaktär. Hon var en öm mor för sitt folk, men hon var också en äkta dotter till Henry VIII, och ehuru tidiga lidanden och en förträfflig uppfostran hade dämpat och mildrat det häftiga lynne hon ärft av den »svårhanterlige kungen», hade det dock ej kunnat helt och hållet utrotas.

»Elisabet blir inte nöjd, om hon inte infinner sig», sade earlen, »hon återkommer ofta till Amy Robsarts