Det var lyckligt för grevinnan, att Wayland smed, vars föregående strövtåg och hemlösa liv gjort honom hemmastadd i så gott som hela England, kände till såväl de stora landsvägarna som alla små bivägar i det vackra grevskapet Warwick. Ty så stort var tilloppet av folk, som från alla håll strömmade till Kenilworth för att se Elisabets intåg i detta hennes förnämste gunstlings praktfulla palats, att huvudvägarna rent av voro spärrade. Det var endast på långa omvägar som resenärerna kunde fortsätta sin färd. Landsvägarna voro fulla med drifter av oxar, får, kalvar och svin och stängda av lastvagnar, vilkas axlar knakade under bördan av vin- och ölfat, ofantliga korgar med specerier, vilt, saltvaror och mjölsäckar. Komedianter och maskerade personer, taskspelare och gycklare av alla slag vandrade i stora skaror på de vägar, som ledde till de Furstliga Nöjenas Palats, ty så hade de vandrande minnessångarna kallat Kenilworth i de sånger, som redan spritts före festen.
Slutligen fingo den förklädda grevinnan och hennes trogne vägvisare sikte på det stolta slottet, på vars förskönande earlen av Leicester påstods ha nedlagt sextio tusen pund sterling, vilken summa motsvarar en halv miljon nu för tiden. Den yttre muren kring denna praktfulla jättebyggnad inneslöt ungefär sex tunnland. Själva slottet, som reste sig i mitten av denna ofantliga tomt, bestod av flera praktfulla byggnader, uppförda omkring en borggård. Ett stort, massivt torn, som utgjorde slottets citadell, bar Cæsars namn, kanske på grund av likheten med det torn i Londons Tower, som bär samma namn. Leicester själv hade överträffat alla de föregående ägarna, huru mäktiga och praktälskande de än varit, genom att uppföra ännu en ofantlig byggnad, som nu ligger grusad under sina egna ruiner, ett minnesmärke över sin ägares ärelystnad. Detta kungliga slotts yttermur skyddades på södra och västra sidor-
