Sida:Klingenstierna I.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25
klingenstierna som fysiker

Vallerius med tillägg av Robergs anmärkningar: Annotationes breves in Synopsin.

Utan att nämna Cartesius, vilket kunnat medföra förföljelse från de ännu rådande Aristotelis anhängare, uttalar Hoffvenius redan från början sin anslutning till hans vetenskapliga ståndpunkt med de orden: »Vi föresätta oss att icke tro eller antaga någonting, förrän vi hava fullkomligt, d. ä. klart och distinkt, genomforskat detsamma, så att det ej längre finnes någon orsak att tvivla därpå». Han ställer sig alltså klart och bestämt på den moderna ståndpunkten, att inom naturforskningens område vet man ej mer än som är bevisat; ingen auktoritetstro får där finnas. Läroboken användes långt in på 1700-talet.

Den mäktige Olaus Rudbeck rekommenderade 1684 hos kansleren Harald Vallerius[1] till e. o. professor i fysik, »ty som blott 2 professorer äro i fakulteten och ämnena äro många, har physica blott kunnat proponeras vart 3:e eller 4:e år». Att märka är, att fysiken hörde under Rudbecks professur, men för sina berömda naturhistoriska arbeten och sin Atlantica hade han alldeles försummat fysiken. Harald Vallerius höll sedermera vid flera tillfällen föreläsningar över olika delar av fysiken.

Fysiken kunde dock ej ännu riktigt göra sig gällande, ej blott på grund av ortodoxiens förföljelse, utan först och främst på grund av bristen på instrument och experimentella hjälpmedel.

Den förste, som näst Hedræus, vars lilla institution fått förfalla, synes hava anskaffat åt sig en del instrument från England, var prof. Drossander. Bland dessa var en

  1. Harald Vallerius, f. 1646, stud. 1664, blev sedermera fil. mag., tjänsteman vid biblioteket, director musices och ledamot i psalmbokskommittén, för vilket uppdrag han uppbar ett honorar av 600 dlr smt. Höll föreläsningar i filosofi och fysik, blev matem. professor 1690—1712, d. 1716.

    Han och hans son Johan, som efterträdde honom i professuren 1712—1718, skrevo namnet med V i st. f. övriga släktmedlemmar, som skrevo det med W. Namnet är en latinisering efter Dalby i Kastlösa socken på Öland, släktens utgångshem.