hade det besynnerliga, att det knappast hördes, men märkligen syntes på skuldrornas häftiga rörelse. Hans poetiska förmåga, som han gladde hela hovet med genom sina älskvärda och roande tillfällighetsstycken, förändrade dock hastigt hans ställning och han blev hennes gunstling, så att han snart blev själen i hovets förlustelser. Nu kunde han röra sig obehindrat och deltaga i konversationen, och Tessin såg med stigande bitterhet, huru hans förre skyddsling allt mera utträngde honom ur drottningens ynnest. Sin tjänst som prinsens lärare skötte han förträffligt och vann hans tillgivenhet.
Undervisningen av kronprinsen bedrevs således en tid på tillfredsställande sätt, men ställningen inom hovet blev av politiska skäl allt mera obehaglig. De ständiga förolämpningarna, som konungen var utsatt för av ständerna och de övermodiga riksråden, förbittrade drottningen allt mera och ett konungsligt sinnat hovparti samlade sig kring henne. Trots sin gamla tillgivenhet för henne drogs Tessin på grund av sin ärelystnad allt mera över till hennes oförsonliga fienders, hattarnas, sida. Upprepade slitningar förekommo dem emellan och spänningen mellan hov och ständer var så hög, att ingen kunde vara neutral. Dalin, vars sångmö med sina glada visor ofta lyckades förjaga bekymmer och politik från Drottningholm och Ulriksdal, skildrar stämningen på slottet sålunda:
»Tankfull hjärna, tvära miner
möta inom Stockholms port,
solen här så långsamt skiner
som på Lofön hon gick fort.»
Tessin fick permission från sitt guvernörskap 1752—53 och utan hans hörande utsågs greve Nils Bielke till underguvernör, men kort därpå blev hans vän greve Claes Stromberg vice guvernör. Dessa och Dalin ingåvo drottningen misstro till Tessins metod att undervisa genom lek och
