framgår otvetydigt, att Klingenstierna varit en av sin tids utmärktaste personligheter såväl på karaktärens som på huvudets vägnar. Som människa var han utmärkt genom redbarhet och kraftfullhet, parad med försynthet och klokhet, en ofantlig arbetsamhet och behagliga umgängesgåvor. Ingen mer än han lyckades, att »i en värld av tvedräkt och hat vara ensam älskad», som Gustav III skrev om honom. För de yngre var han en »far och protektor». Som professor och vetenskapsman var han en av dem, som jämte Linné, Anders Celsius, Rosén von Rosenstein och Torbern Bergman spridde glans över Uppsala universitet kring mitten av 1700-talet, då naturforskningen härstädes hade en storhetsperiod, som knappast någonstädes överträffats. Som föreläsare var han, som vi sett, högeligen uppburen. Varande ej blott matematiker och naturforskare utan också en humanistiskt bildad man, särskilt, som vi sett, i den klassiska och franska litteraturen, skriver han både på latin och svenska ovanligt klart och elegant. Hans lärdom och beläsenhet voro ovanligt stora. Som författare har han utgivit utmärkta arbeten, men på detta område möter oss, vad v. Höpken kallade hans enda fel. Prosperin har 1766 skrivit en förteckning över hans arbeten, som finnes i behåll.[1] Den upptager några och 20 tryckta, men omkring 200 otryckta, bland dem åtskilliga, i vilka han behandlat och löst frågor, vilka först ånyo upptäcktes av andra under följande århundradet. v. Höpken vill förklara detta egendomliga förhållande genom hans »modestie» och Linné beskyller honom t. o. m. för att ej hava »arbetat efter sin capacité». Sannolikt tyckes det vara, att han ofta nog haft lika stort, om ej större, intresse för lösningens enkelhet och elegans som för resultatet, till vilket han kommit.
Han betraktade således ett vetenskapligt problem ofta på nästan samma sätt, som en schackspelare ett schackproblem. Som vi sett i det föregående, svarade han, när
- ↑ Uppsala bibl. U. 142, även i Observatoriets handskriftsamling.
