Han börjar med att repetera Newtons experiment. Inuti ett vattenprisma med brytande kanten vänd nedåt sattes ett glasprisma med brytande kanten vänd uppåt. Båda prismerna motverkade således varandra. Genom att variera vattenprismats brytande vinkel kunde all brytning upphävas, och enligt Newton skulle nu den utgående strålen vara ofärgad. Så var emellertid ej fallet, en ej obetydlig färgspridning återstod. Vad som förorsakat felet i Newtons experiment är, säger han, oförklarligt. Det visade sig nu på grund av färgernas läge, att det var glaset, som hade den starkare färgspridningen. Genom att öka vattenprismats brytande vinkel kunde nu dess dispersion ökas, tills den blev lika med glasets. Den genomgående strålen blev vit, men var nu starkt bruten. Det var således möjligt, att bryta ljuset, men borttaga färgspridningen.
Dollond fann genast, att under sådana förhållanden vore det möjligt att förfärdiga akromatiska linser. Han satte konvexa glaslinser i vardera ändan av ett rör och fyllde mellanrummet med vatten, vilket således bildade en konkav lins mellan de båda konvexa. På detta sätt lyckades han erhålla en akromatisk lins. Men härvid framträdde ett annat fel. För att erhålla akromatismen måste glasen vara tjocka, d. v. s. deras ytors radier vara korta. Men därigenom blev den sfäriska aberrationen så stor, att bilderna blevo ytterst dåliga. Först efter långvariga experiment lyckades han finna två glassorter, kronglas och flintglas, med vilka både akromatism och aplanatism kunde approximativt vinnas.
I anledning av denna Dollonds avhandling skrev Klingenstierna en ny uppsats.[1] »I min förra uppsats», säger han, »var mitt ändamål att visa, att den Refractions-Lag, som Newton angifvit i sin Optik, ej kunde bestå med de öfriga Reglorna af Ljusbrytningen, som äro vedertagna af alla Physici och längesedan stälts utom alt tvifvels mål.» Sedan han
- ↑ Om ljusstrålars aberration efter deras brytning genom Spheriske Superficier och Lentes. K. Vet.-akad. Handl. 1760, s. 79.
