antagna regel, att dispersionen vore proportionell mot brytningen, i vilket fall en akromatisk brytning vore omöjlig, är oriktig.
Dollond har experimentellt bevisat riktigheten av Klingenstiernas resultat, sedan han genom Mallet fått del av hans bevis.
Dollond fann på grund härav det vara möjligt, att förfärdiga akromatiska linser och lyckades också efter många svårigheter att förfärdiga sådana. Men han fann också därvid den olägenheten, att i den mån öppningen på objektivet i en tub gjordes större, dess starkare blev den sfäriska aberrationen. I speciella fall kunde han genom försök tillnärmelsevis rätta detta fel, men någon teori för dessa linser har han ej lämnat.
Klingenstierna har därpå givit en allmän teori för såväl aplanatiska som akromatiska linser.
Sådan var sakens utveckling, och Klingenstierna har ock, som vi sett, lojalt framställt den så.
Detsamma kan tyvärr ej sägas om Dollond. Det är redan anmärkningsvärdt, att han i sin ovan anförda avhandling av 1758 ej omnämner Klingenstierna. Men innan kort sökte han rent av påstå, att denne ej hade den minsta förtjänst i ifrågavarande avseende.
År 1761 erhöll Klingenstierna av Torbern Bergman följande brev[1] till denne från Mr. B. Wilson i London, vari denne meddelade, att Dollond inför Royal Society offentligen bestridt Klingenstiernas förtjänster i fråga om akromatismens möjlighet och velat tillägna sig själv all hedern av densamma. Enligt Strömer hade Klingenstierna även sändt Dollond resultaten i sin senare avkandling genom Ferner, men då Dollond ej ville eller kunde befatta sig därmed, så inlämnade K. dem i en uppsats till Royal Society.
- ↑ Brevet, liksom koncepten till Klingenstiernas följande skrivelser finnes bland hans papper på Astronomiska observatoriet i Uppsala.
