ursprungliga lydelse i 1864 års strafflag omtalas sålunda olofligt tillgrepp af "åker-, kör- eller trädgårdsredskap ute å mark" samt "saker, som till blekning eller torkning eller för annan sådan orsak utlagda eller utställda äro"; och i nuvarande 4 § 7 mom. af 20 kap. stadgas straff för den, som stjäl kreatur, som går i bete ute å mark.
För bedömande, huruvida besittning föreligger eller ej, måste, såsom ofvan nämnts, tagas hänsyn till, huru förhållandet ter sig för en främmande person. Om någon ute i skogen finner ett klädstreck, därå våta kläder upphängts, bör han hafva klart för sig, att kläderna upphängts för torkning, och att ägaren sålunda icke ämnat öfvergifva dem. Tillägnandet lärer i sådant fall bedömas såsom tjufnad.
Till saker, hvilka icke stå under någons besittning, höra förlorade saker.
En sak är förlorad, då den siste innehafvaren icke längre vet, hvar saken finnes, eller saken i allt fall är för honom oåtkomlig. En person, stadd på färd med vagn, anses hafva förlorat en till vagnen hörande del, t. ex. en skruf, om han ej vet, hvar ofallet skedde, eller om han väl har reda därpå, men skrufven på grund af vissa förhållanden, exempelvis svårt väglag, icke kan af honom omedelbart tillrättaskaffas.
Bortsprungna husdjur, som tappat spåret till hemmet, eller djur, som Prom.L. till Str.L. § 16 mom. 4 benämner "driftefä", äro härmed likställda, hvadan tillägnande af sådana djur ej kan anses vara tjufnad.
Ägaren behåller besittningen af ett husdjur, så länge detsamma kan antagas återvända af sig själft eller djuret befinner sig å ett ställe, där ägaren i regel vill söka det. (Jfr Hagerup a. a. s. 16.)
Har ägaren förlorat saken, är själfva upptagandet ej straffvärdt men väl underlåtenheten att "lysa" det hittade (se Str.L. 22: 19).*[1]
- ↑ I vår äldre lagstiftning gjordes ej någon skarp skillnad mellan tjufnad och fynd. Upplandslagen (Manhelgdsbalken 22 kap.) likställde sålunda hittande med stöld, ty, säger den, "tjufvar hitta gärna, liksom klockaren hittar kalkon".
