§:n i fråga öfverensstämmer med den äldre 16 §.
Bestämmelserna i 12 § afhandla, hvad tjufnadsbrottet angår, det slag af s. k. efterföljande delaktighet, som benämnes reell faution.[1] Jfr 3 kap. 9 §. Det afgörande vid gärningens bedömande är ej, såsom i 3: 9, omfattningen af hufvudbrottet, utan värdet af det, hvarmed fautor tagit brottslig befattning. Stadgandet i fråga förutsätter, i motsats mot 3: 9, ej för sin tillämplighet något tillhandagående gent emot hufvudbrottslingen. Äfven den, som med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit stulet gods såsom gåfva eller till förtäring, blir ansvarig enligt 12 §.[2]
Lagbudet omfattar enligt ordalydelsen endast "hvad stulet är" men har i praxis utsträckts att gälla äfven, då någon tager befattning med sådant gods, som erhållits genom realisation af det stulna. Sålunda har i ett rättsfall, refereradt i Holm 1899: 30, en tilltalad person, hvilken tagit befattning med gods, som, enligt hvad han afvetat, inköpts för tillgripna penningar, dömts till ansvar enligt 12 §.
I subjektivt afseende fordras, att fautor haft vetskap om den olofliga åtkomsten, hvilken fordran enligt praxis tolkas därhän, att sådana omständigheter förekommit i målet, att fautor måste antagas hafva ägt sådan vetskap.[3] Jfr Holm 1904 not B. 21, 310.
I de flesta fall, då våra domstolar tillämpa 20: 12, finnes, kan man säga, ej någon hufvudbrottsling. Bevisningen i
målet har ej varit tillräcklig för att kunna med visshet
- ↑ Tjufgömmare (fautor) betraktades redan enligt äldre rätt såsom tjuf. Jfr M. B. i 1734 års lag 41: 3 (döljande eller begagnande af tjufgods) och 49:1 (dess köpande eller mottagande i pant).
- ↑ Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 372 o. f, Nordisk Retsencyklopedi III Strafferetten speciel del s. 200 samt Carlén, Kommentar s. 61.
- ↑ Carlén, Kommentar s. 60 besvarar, under 3 kap. 9 §, frågan, huru fullständig den vetskap om brott, som förutsättes i detta lagrum, skall vara, sålunda, att med vetskap menas ej absolut visshet om, att brottet föröfvats, och att den för brottet misstänkte verkligen är gärningsman. I allmänhet, säger Carlén, torde vara nog, att man äger tillförlitliga skäl till det antagande, att brott skett, och skälig anledning att förutsätta, att den, som man går tillhanda, varit i brottet invecklad, vare sig såsom hufvudman eller delaktig.
