"våldsamt motstånd utan att – – våldföres".) Man rånar annan, då man binder honom, men ej därigenom att man vrider om nyckeln i dörren och utan våld instänger honom, medan tillgreppet föröfvas. (Jfr i fråga om norsk rätt Hagerup a. a. s. 87.)
Försätter man i tillägnelsesyfte, genom bibringande af döfvande medel annan i vanmakt och därefter plundrar honom, föreligger tjufnad. Jfr 15 kap. 13 och 14 §§, i hvilka lagrum liknande förfarande anses såsom list. (Märk motsättningen mot 12 § i samma kap.)
Det är ej nödvändigt, att våldet riktas mot sakens ägare eller innehafvare, utan det är tillräckligt, att våldet sker emot den, som faktiskt skyddar egendomen mot tillgrepp, t. ex. en god vän, som i ägarens frånvaro är hemma och söker skydda hans egendom. (Jfr Forsman, Ant. s. 339.)
Rån föreligger icke, då någon efter att hafva misshandlat annan till medvetslöshet eller dräpt eller mördat kommer på den tanken att beröfva den andre hans tillhörigheter (här föreligga två särskilda brott, dels misshandel eller dråp eller mord, dels ock tjufnad; jfr Holm 1901 not B 240), då våldet kommer efter det olofliga tillgripandet för att skydda gärningsmannen i hans innehaf (21: 4 tillämpas), eller då tillägnandet sker medelst våld å det föremål, som gärningsmannen vill bemäktiga sig (t. ex. då någon rycker hatten från annans hufvud eller sliter urkedjan från västen); jfr Holm 1882 not B 531, 1887 not B 82, 1890 not B 219.
Om någon med tillägnelseafsikt begår dråp eller mord, föreligger rån resp. rånförsök och 4: 1 kommer till tillämpning.[1] Jfr 8 §. Se Holm 1898 not B 33. HR:n dömde L. dels för fjärde resan stöld, dels för mord. Hofr:n, där målet underställdes, dömde L., för det han i uppsåt att döda med berådt mod
beröfvat A. O. Iifvet och därvid tillgripit denne tillhörig
- ↑ Jfr Hagströmer, Granskning af förslaget till Str.L för Finland s. 85 och 112, där Hagströmer såsom exempel på en konkurrens, som till en del är ideell och till en del reell, upptager det fall, då någon begått våld å kvinna, i afsikt att både råna och våldtaga henne samt fullbordat dessa afsikter. Jfr Hagströmer, Sv. straffrätt s. 677-679, 716 och 724.
