Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
KRIS I BEFOLKNINGSFRÅGAN

hur skola vi genom fullt utnyttjande av vår arbetskraft, våra naturtillgångar och vår teknik kunna göra vår produktion i högre grad effektiv? En stegring av produktionen är viktig i och för sig på grund av sina omedelbara verkningar å folkets levnadsstandard och dess ekonomiska trygghet. Men den är ur befolkningspolitisk synpunkt än viktigare indirekt genom att utgöra den nödvändiga förutsättningen för att vi skola ha råd med de fördelningspolitiska och socialpolitiska reformerna. Ett positivt intresse för befolkningsstockens uppehållande, som inte nöjer sig med utsiktslöst socialt kvacksalveri, leder således ut i kravet på samhällsreform.

Det är för att söka ange de stora linjerna i en befolkningspolitik av denna art, som denna bok är skriven. Själva vår problemställning åsyftar en slutgiltig likvidering av den åttiotalsradikalism i befolkningsfrågan, som vi anse vara hopplöst ur takt med den sociala tidsutvecklingen. Det är i och för sig intet märkvärdigt, att även åsikter åldras och skola dö. Politiska åsikter gälla sociala tillstånd och utvecklingstendenser, som man vill ändra. Ändra sig därvid tillstånden och tendenserna, få också åsikterna ändras. Göra de det icke, stå de kvar blott såsom anomalier – utan förbindelse med de verkliga sociala problemen. En i denna mening föråldrad radikalism hör rentav till det vederstyggligaste inom idépolitiken: den blir med nödvändighet förvandlad till det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden. I det läget komma lätt radikalismens gamla veteraner, om de förlora känningen med de förändrade problemförutsättningarna. Vi hedra dem även då gärna, men blott såsom historiska företeelser, hörande hemma i en annan utvecklingsepok än den vi ha att leva och verka i.

Men lika illa ställda äro de konservativa antinymalthusianerna – åtminstone de, som tagit sin moral och religion någorlunda på allvar och ej blott begagnat dem såsom täckelse över sin klassegoistiska ovillighet inom socialpolitiken.