Bostadsstatistikens förfallskola även beröra arbetslöshetsrisken och jordbrukskrisens tryck. Huvudvikten kommer att läggas vid bostadsstandarden på grund av dess särskilt stora vikt ur befolkningssynpunkt.
Bostadsstandarden
Genom att så spörja efter den konkreta innebörden av den levnadsstandard, varpå vårt folk har att leva, vända vi oss till själva grundvalen för hela socialstatistiken och därmed för all rationell socialpolitik. Denna statistiska grundval är dessvärre för närvarande mycket svag.
Svagast är kanske bostadsstatistiken, som under efterkrigstiden oavbrutet fått förfalla, ett resultat av missriktad sparsamhet. Situationen har under de sista åren rentav varit den, att vi lagt ner förhållandevis mycket stora kostnader på en hyres-statistik, upplagd blott för att tjäna den s. k. dyrortsgrupperingen – en i Sverige nära nog till löjlighet uppdriven administrativ sysselsättning, vars nedskärande till rimliga proportioner är ett livsvillkor för att socialstatistiken skall få växt-rum och icke helt förkvävas. Bostadsstatistiken har inom denna ram alltmera fullständigt inriktats på de i och för sig ytliga marknadsfenomenen hyra och ledighetsprocent. Varje analys av hur folk med olika stora familjer och i olika social- och inkomstklasser faktiskt bo har så småningom fallit bort.
När vi därför under de sista årens svåra ekonomiska kris haft att söka med lykta efter möjligast produktiva sysselsättningar för de krisarbetslösa i landet, har – vid sidan av de delvis anarkiska förhållandena på byggnadsarbetsmarknaden – den viktigaste anledningen, varför denna arbetskraft icke kunnat i högre grad och på ett mera rationellt sätt inriktas på den för folkets hälsa och lycka livsviktiga bostadsproduktionen, faktiskt varit att vi inte haft den nödiga kunskapen om bostadsförsörjningen i landet.
Denna brist håller nu på att bli botad, åtminstone för städers och stadsliknande samhällens del. Inom bostadssociala
